ohoj!


Jag ber om ursäkt att jag inte varit speciellt aktiv då jag börjat jobba (jag måste vara på väg att bli utbränd antar jag).

Jag är inte speciellt förvånad över att debatten blivit en aning hetsig angående utbrändhet och sjukskrivningar, att parasiterna vill försvara sin rätt att leva av andra är inte förvånande. Vad som förvånar mig är, däremot, det svenska folkets vilja att föda parasiterna. Känner man sig nobel när man låter andras behov att inte jobba gå före ens eget behov att behålla de pengar man tjänat?

Jag skulle känna mig dum.

Att försvåra för människor att sjukskriva sig för utbrändhet är ett utomordentligt första steg, sluta sedan helt att sjukskriva ‘elallergiker’ och andra inbillade sjuka.

Annonser

8 svar to “ohoj!”

  1. Henrik Sundholm Says:

    Nåja, ”utbränd” är inget man låtsas vara för att slippa jobba. I så fall fungerar ångest och självmordstankar minst lika bra. Jag tänker inte kalla människor som tar emot bidrag för ”parasiter” i den betydelsen du använder. Naturligtvis är det att parasitera i rent saklig betydelse, men jag lägger inte in någon negativ värdering i det. Om man är en visionslös nolla för lat för att söka jobb? Det kan jag fördöma. Någon som vill kunna betala sina räkningar när inget jobb uppenbarar sig? Absolut inte – det är då helt och hållet rationellt att söka bidrag. Jag anser bara att dessa bidrag skall vara frivilliga att ge, men jag är absolut för en frivillig välfärd. Det är ju faktiskt inte så att alla som är arbetslösa är värdelösa parasiter som förtjänar att bli hemlösa och svältande.

    Jag har inte riktigt förstått det agg mot bidragstagare som finns. Alla ingrepp i ekonomin gör till och med jobben färre, så somliga blir arbetslösa no matter what, även om det är de som befinner sig längst ner på näringskedjan s a s. Lång mer förfasar jag mig över bidrag till uppenbart värdelösa saker, såsom till kultur och dylikt. Ja, det här tar ju Martin Borgs upp finfint i sin ”1200 miljarder”. Det absolut SISTA steget mot det liberalare samhället skulle väl vara att ta bort grundläggande livsuppehållande bidrag. När staten inte taxerar min inkomst vore jag också mer än villig att betala in en liten summa till välfärdssystemet varje månad.

  2. Annelie Says:

    Grattis till ditt första riktiga jobb! Jag hoppas att det går riktigt bra för dig och att du pallar med det trycket som är inom den branschen med stopptider och snabba leveranser etc. För många just inom IT-sektorn har drabbats och drabbas fortfarande av just utbrändhet. Men kan du bara stå emot arbetsgivarens och kundens krav på snabba leveranser, och att du slipper att jobba över för jämnan, så kommer det säkerligen att gå bra. Så ett råd låt jobbet aldrig inkräkta på fritid och sömn, så går det säkert bra!

    Men apropå ditt snack om parasiter, jag själv skulle nog vara lite mer försiktig med hur jag uttryckte mig om jag själv har finansierat mina studier med studielån och/eller studiebidrag. Vilket jag antar att du har, men där kanske jag har fel. Du kanske har haft förmånen få studierna finansierade av mamma och pappa. Då ber jag om ursäkt.

    För med mina sådär 28 år i arbetslivet och nu även som sjuk, så har jag betalat skatt och jag betalar fortfarande skatt till den påsen som finansierar bla. studiemedlen och studiebidragen. Jag hoppas att du haft nytta av dem!

  3. Adam K Says:

    Henrik:
    Jag föreslår inte att man skall ta bort alla bidrag, utan att man inte skall få bidrag för åkommor som inte finns, som tex elallergi och utbrändhet.
    Utbrändhet är bara ett jobb man inte klarar av, lösningen är att ta ett jobb man faktiskt klarar av.

    Anneli:Studielånen skall betalas tillbaka, och kan således inte anses vara bidrag, studiebidrag är mer att likställ som starta-eget bidrag och dylikt, en typ av bidrag jag inte fördömer. Om du fiskar efter att jag skall känna någon form av ‘skuld’ eller dylikt så skäller du i fel träd.

  4. Annelie Says:

    Nej, jag varken skäller eller fiskar efter att ge dig skuld, sorry om du uppfattade så.

    Först vill jag kommentera det du skriver till Henrik så är inte utbrändhet en diagnos, den medicinska diagnosen är utmattningssyndrom eller utmattningsdepression om man också drabbats av en depression. Vilket många av oss gör. Det handlar inte om att vi tar jobb som vi inte klarar av, utan mera att vi som drabbas av den arbetsrelaterade utbrändheten var personer som var mycket duktiga med det vi sysslade med och vi älskade jobbet så mycket att vi inte kunde säga nej till det. Fenomenet är inte nytt det har bara fått ett annat namn, precis som många andra sjukdomar fått genom åren.

    För att återgå till min kommentar så ville jag få dig att tänka till lite. När du nu ska in i en bransch som är full av oss som du kallar för parasiter. Du kommer med all säkerhet att ha dem runt dig. En kollega som du gillar jobbar sig in i väggen pga av en långvarig övertid och helt plötsligt är han en parasit. En annan parasit kommer tillbaka efter flera års sjukskrivning för utbrändhet och blir en trevlig kollega. Och har du själv otur, så kan du också drabbas om du inte ser upp. Jag var själv en utav dem som aldrig trodde att jag kunde bli utbränd, jag var stålkvinnan som älskade jobbet. Utbrändhet existerade inte i min värld, heller. Men jag hade så fel. Vi vet så lite om framtiden, vi kan planera hur mycket som helst men livet tar ibland en snabb vändning med oss, har jag upptäckt.

    I mina ögon är det inte skillnad på bidrag och bidrag, utan jag är stolt jag bor i ett land med det välfärdssystemet som vi har. Alla bidrag kommer från samma påse och vi är alla med och betalar dem både som arbetande och sjuka eller arbetslösa. Själv betalar jag gladerligen till att alla som vill ska kunna studera, starta företag eller att den som blir sjuk eller den som blir arbetslös ska kunna överleva. Därför låter ditt resonemang lite märkligt i mina öron. Givetvis vet jag också att studielånen ska betalas tillbaka, jag har själv gamla lån jag betalar på.

    Men jag måste fråga dig, hur skulle du själv göra om en läkare sjukskriver dig för utmattningssyndrom för du säckat totalt ihop på jobbet efter en lång tids övertid, utan chans till återhämtning? Skulle du då be någon komma hem (klarar man inte) och slita upp dig ur sängen, hjälpa dig att duscha, klä dig och tvinga i dig maten. Sedan köra dig till jobbet, släpa in dig med tvång och sätta dig framför datorn, fast du har sådan ångest att du både skakar och gråter. Binda fast dig i stolen, så att du klarar av att sitta upprätt. Ta dina händer och föra dem till tangentbodet och peka med dina fingrar på tangent efter tangent, för du själv inte vet hur du ska göra? Jag kan lova dig att det inte skulle fungerar. För det första så skulle din arbetsgivare protestera om du sitter där helt handlingsförlamad och inte kan utföra ditt jobb. Är det då inte bra att det finns ett sjukförsäkringssystem? Eller ska du då sticka huvudet i sanden som en struts och vägra vara parasit? 😀 Nej, jag tror inte det.

  5. Annelie Says:

    Ursäkta mitt inlägg blev både långt och felstavat, har lite svårt att hantera texter.

  6. Adam K Says:

    det blir ett snabbt svar, jag måste slira iväg till gymmet snart:
    ”har lite svårt att hantera texter.”
    jag också.

    För övrigt vill jag tacka för läsvärda inlägg, som faktiskt tåls att tänka på, speciellt påpekandet om att utbrändhett är andra saker, kanske borde man då kunna behandla dessa med ångestdämpande och dylikt, kanske. Jag är inte speciellt insatt.
    Det mest intressanta i ditt inlägg var hur det fick mig att tänka på att många som blir utbrända faktiskt har betalat skatt, och därmed ‘förtjänat’ sin sjukförsäkring, men jag har dock svårt att tro att man skall behva vara sjukskriven i flera månader, ja tom år. Ett par veckor borde räcka.

    Jag kommer inte att bli utbränd själv, precis som du slriover att jag tror. Jag jobbar inte för någon annan än mig själv, och mitt eget gillande, inte för någon annan, vilket också innebär att jag inte ‘övergör’ mig eller tar ut mig, oroar mig, eller stressar sönder.

  7. Drummeldryg Says:

    håglöshet, man kan få bidrag för att man inte kan arbeta för att man är håglös… eh?

  8. Annelie Says:

    Hej, igen!

    :D, det gläder mig att jag sådde ett lite frö. Att drabbas av utbrändhet, är inte så glamoröst ska jag lova och av olika anledningar tar det ibland tid för oss att komma tillbaka. Men felet med detta syndrom är att dels har massmedia i mellan varit med att skapa en slags modediagnos, med olika tester som läsarna ska kan testa sig i. Hur utbränd är du? Hur stressad är du? osv. På tio frågor, kan folk testa sig och har de svarat rätt på 7 av dem, så är de utbrända. Och vad är det för frågor? Ja, inte är det dem som man får när man blir testad på en rehabiliteringsenhet, ska jag lova.

    Denna hysteri i tidningarna har de senaste åren gett folk en syn på att om man är lite trött, är man utbränd. Inte undra på att folk egentligen får fel uppfattning och tror att folk är lata och vill ligga på sofflocket. Just denna journalistik sprider bara misstro. För att drabbas av utbrändhet är mer komplext än så. Trötta är vi väl alla normalt sett mellan varven utav olika anledningar, men den orkeslöshet som följer med utbrändheten går inte att sova bort, utan det är något helt annat förutom att det också tillkommer både fysiska, psykiska och kognitiva symtom.

    Dels så finns det tyvärr de, som har en annan diagnos men som använder diagnosen för att de kanske känner igen sig lite i vad som skrivs i tidningar eller vad de hör folk som drabbats av utbrändhet säga. När folk i närheten då ser att det är full fart på denna personen, så blir det också en nagel i ögat på dem som ser det och även på mig, ska jag lova. Sedan spelar det ingen roll klasstillhörighet osv. vi har, det finns alltid fuskare. De som vill åka på en räkmacka och bara dra fördel av det de kan. Några lyckas dra en vals för en läkare, andra kanske fuskar på en tenta för att få ett slutbetyg för att ta skolsystemet. Jag tror inte att de är så särskillt många, men blir själv förb-kat arg på det för det slår tillbaka på oss som är sjuka.

    Att det ibland tar tid att komma tillbaka, beror på olika anledningar. För alldeles för många som drabbas av utbrändhet får inget stöd eller hjälp alls, till att kunna återvända till jobbet varken från vården, arbetsgivare eller Försäkringskassan. De blir helt sonika lämnade åt sitt eget öde. Vilken vård och rehabilitering man får ser olika ut, i vilket landsting man bor i. Det är alldeles för många som bara får ett sjukintyg och en medicinburk. Medan några få oss får en adekvat hjälp, vi blir utredda ordentligt på rehabiliteringsenheter, vi får hjälp av terapeuter, läkare odyl. och ändå tar det tid. I mitt eget fall så har jag inte bara utbrändheten utan jag har också en kronisk sjukdom mag- och tarmsjukdom som blommat samtidigt med utbrändheten. Sedan visar det sig att medicinen, jag ätit i 4 år för utbrändheten, varit en bov och förstärkt mina symtom. När den väl sattes ut i januari i år så förändrades mycket. Nu känner jag igen mig själv som person. Även att jag har en del krämpor kvar att tacklas med, så har jag nu kommit så långt att jag arbetsprövar. Ingen är gladare än jag! Men det har kostat mig mitt företag och en hel del kulor. Men jag har mitt liv i behåll, som en psykolog sa åt mig.

    Jag vet inte om jag tolkar dina sista rader rätt, att du nu är egenföretagare, eller? Men det spelar ingen roll, för kan du fortsätta att ha den inställningen ute i arbetslivet, så så är det beundransvärt.

    O, du fortsätt också att träna det har jag hört ska vara bra för hälsan 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: