På SVD brännpunkt finner jag en besynnerlig artikel (artikel är nog fel benämning, det är väl snarare ett debattinlägg) angående fri marknad och litteratur.
Det är författaren Ulf Eriksson som skrivit detta, och jag måste säga att jag förvånas av hans resonemang.
Eriksson ställer ett par frågor riktade till Holstein, frågor vilka jag tolkar Eriksson anser bör ställas till alla som delar Holsteins perspektiv, varför jag ämnar svara. Efter bästa förmåga. Notera att jag inte svarar åt Holstein eller ens vet till 100% vad vederbörande menat med sina utsagor. Jag svarar utefter vad jag menat om utsagorna varit mina.
”Kultureliten” har dock begått ett misstag när man raljerat över Staël von Holsteins bristande erfarenheter. Istället bör man ta hans hållning på allvar och rikta några enkla frågor till honom.
Vad menar han närmare bestämt med att kulturen bör bli ”en mer integrerad del i entreprenörskapet och företagandet och tvärtom”?
Man måste sluta se kulturproducenter enbart som kulturproducenter. Precis som för alla andra som vill livnära sig på något måste man göra så genom att sälja sin produkt, inte via kulturstöd. Konstnärer blir entrepenörer. Detta är fullt logiskt. Om man inte kan livnära sig på det på en fri marknad är det en hobby, inget mer.
I vilken bemärkelse är det idag innovativt att säga att alla poeter borde lägga upp sig på nätet eftersom det ter sig önskvärt ur ett ”kostnads-, logistik-, distributions- och effektivitetsperspektiv”?
Naturligtvis bör detta vara upp till varje näringsidkare, men det verkar vettigt om man vill nå en så stor publik som möjligt med sin produkt. Precis som många små band lägger upp sina alster på youtube och dylikt.
Jag gissar att han har en husgud: optimeringen. I varje led vill han att resursanvändningen ska bli optimal, trögheten och spillet minimala. I förstone kan det verka vettigt: man går till biblioteket för att söka information, eller hur?, och om den informationen finns på nätet kan man ju lika gärna söka den där, och då framstår med ens biblioteket som en onödig byggnad. Riv!
Det är fel tänkesätt från början. För det är också ofta så att jag söker information för att få anledning att gå till biblioteket. Förhållandet mellan mål och medel är inte alltid entydigt.
Kostnadseffektivisering och optimering är viktigt för alla näringsidkare. naturligtvis för varje entrepenör själv bestämma vad han eller hon vill göra, men troligen blir det lättare för dem att konkurrera om de också optimerar.
Anledningen till att någon går till biblioteker är inte viktig, kommer folk dit så gör de. Om inte så är det läge att lägga ned det, ty det finns ingen som helst anledning till att alla svenskar skall betala för bibliotek, bara för att herr Eriksson tycker om dem.
Det finns också annat i Erikssons artikel jag finner värt att bemöta.
Det författarna gör faller delvis under en annan värdebildningsprocess än den marknadsekonomiska. Det kan räcka att påminna om att litteraturen har en okänd adressat, till skillnad mot andra budskap i samhället som så gott som alltid riktas till genomanalyserade målgrupper. Staël von Holstein skriver i Expressenartikeln: ”Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi.”
Men hans ”vi” är för litet.
Marknaden har att hejda sig inför en rad värden som inte kan mätas och som måste försvaras utifrån andra argument. Ett sådant omätbart värde är för den delen Staël von Holsteins eget engagemang för friheten.
Eh, nu blir jag lite förvirrad. Omätbara värden?
Det ligger i ett värdes natur att vara mätbart. Annars är det inget värde. Frihet kan anses vara mätbart i frånvaro av förtryck. Också frihetens fördelar är mätbara i grad av högre välstånd. Men frihet i sig kan nog ej anses vara ett värde, snarare ett tillstånd.
Men låt oss anta att dessa värden ej är mätbara. Är det då vettigt att fatta några beslut baserat på dem? Naturligtvis inte, det vore precis lika dumt som att fatta beslut baserat på guds existens. Något som görs då och då, med övervägande negativa konsekvenser.